En klassiker som vissa kallar sin relationsbibel. Ja, jag tillhör den skara som läste Gun-Britt Sundström roman ”Maken” som mycket ung och berördes djup av Martinas och Gustavs relation där författaren gräver djupt i tvåsamhetens svårigheter.
Därför är det med visst förbehåll jag bänkar mig för att se Riksteaterns dramatisering. Det handlar inte bara om en älskad roman utan också en farhåga om att berättelsen ska kännas daterad för en kvinna mitt i livet. Det visar sig snabbt att oron är obefogad, för Ninna Tersmans dramatisering, i regi av Lena Mossegård, ger romanen sceniskt liv. Precis som i boken låter Tersman Martina vara protagonist som berättar allt i jag-form och i historiskt presens. Dessutom mycket genialt att låta Martina gestaltas av två skådespelare eftersom berättelsen i stort bygger på Martinas inre reflektioner när de två älskande försöker hitta ett fungerande sätt att leva i en relation.
Gustav vill gifta sig. Martina vill leva i nuet. Ändlösa diskussioner, med referenser till Sartre, Bibeln, Kierkegaard, Sandemose och Aristotelse, genomsyrar deras förhållande. De gör slut, men kan inte leva utan varandra, blir ihop igen i det som förefaller vara en evig rundgång. Älskar du mig? Ja, kanske, vet inte. De skaffar älskare, de åker till Gustavs sommarhus på en ö och åren går vilket inte bara gestaltas via klassiska tidsmarkörer som kläder utan även symboliskt förändras scenografi under föreställningens gång. De älskande som levt som ”gifta”, om än inte i samma lägenhet, befinner sig slutligen vid ett vägskäl.
Martina vill börja om, men Gustav är bestämd. Det blir som förr ”för lite knulla och för mycket svartsjuka”. Då har scenografin plockats isär och blivit till fragment, isolerade öar. Det är effektfullt och mycket effektiv, liksom hela dramatiseringen. Kort sagt. Teater som berör på djupet.